Strömmen

Allt är inte guld som glimmar
Allt som glimmar är inte guld
saker som bara gör ont kan man aldrig ångra att man kastade i vattnet
vattnet är nu lite mer strålande utav äkta guld
min själ inte lika full utav ärr
den kommer alltid att fortsätta glimma i vattnet
men aldrig mer i mitt liv.

is-poesi

Det mörka rummet under fötter
de mjuka madrasserna ovanför huvuden
stulna vägskyltar
vägskälen bakom andningen

mörka timmar
blir till dagar
blir till spruckna veckor

månaderna som blev finns inte ens kvar

Fanns de någonsin?

Poesiflickan som blev jag

Folk beskriver mig som annan då
Förr
Då när jag var jag

Raggsockor
Penna
Magi

Var jag

Huden fylld av poesi
Hade
Orden under naglarna

3

Gånger

2

Gånger

Är lika med…
6?

jag har kommit på hur det ligger till, ibland har jag inte orken till att må bra
det känns som om jag snart kommer att slita av mitt hår
maten har gett mig andnöd
än mindre låter orden mig andas

jag tänker
att det är dumt att låta skratten
som klingade ur min mun för några timmar sen
försvinna
men maten trycker lite för mycket i magen
som om den vill ut igen
vara fri
försvinna

orden som jag vet
aldrig kommer
att komma
sticker under fötterna
när jag trampar på deras uteblivenhet

känslan av att vara utanför innanför
länken jag hade i handen brändes på bål
men det finns så mycket
annat
att skada för nu

maten som inte vill stanna
ben som inte vill läka
rött som inte vill blekna
sorg som aldrig slutar skära

hjärtat som inte vill sluta slå

Really back..

Alltid lika svårt att koppla ihop orden med människan
För första gången på ett bra tag är det bara jag och jag
Jag och mina ord

De flödar på igen och det är som om det aldrig slutade rinna
Rinna ur mig

Det är bara jag
Jag och sommar-natten
Sommaren som borde blivit lite varmare
Som blev lite för komplicerad

Men nu sitter jag ned
För första gången på många tusentals timmar
Och är lugn med mig själv

Kanske älskar jag mig själv igen
Eller klarar åtminstone av att leva med mig själv igen

Jag skulle vilja linda in sekunderna i presentpapper
Och ge dem till mig själv
Liksom i present
Lite då och då
I de stunder som jag skriker för livet
Och slåss för att fortsätta leva

Veckla upp pappret
Låta mina fingrar älska med den glansiga ytan
Titta ned med barnsliga ögon
På just dessa sekunder

Den kalla sommar-natten som borde varit lite varmare
Men då luftens kyla egentligen inte spelade någon roll

Det som jag kommer att minnas är mina första nedslag
Då mina fingrar för första gången på väldigt lång tid kände bokstäverna
Precis under huden

Då jag började älska med orden igen

Andas genom min mun
Älska genom min hud

Känn mitt hjärta slå i ditt
Låt mitt blod pulsera genom dina vener
Syresätt ditt blod genom min själ

Låt varje nattsvart tanke renas genom mina inre organ
Varje tår
Torkas bort av mina läppar

Mina skratt i i din röst
Din kärlek i mitt liv